Nu vänder vi blad.

I måndags kom beskedet från jobbet. Hälften ska vsrslas. Man frågade om det fanns några frågor. la tysta. Chock. Så i nästa vecka får jag veta om den ryska roulleten kommer vara till min fördel eller inte. Och även om det inte drabbar mig, hur roligt blir det när hälften av ens kollegor föll bort? Har funderat mycket nu över meningen med allt. Kan det vara så att någon där uppe i universum kände att Ann-Sofi inte kommer orka i längden att pendla från tidig morgon till sen kväll så bäst att stänga denna dörr och gå vidare? Kan vara så dller också inte. Vad vet jag egentligen? Det ända jag tror mig veta ( eftersom det alltid brukar varadå) är att det mesta löser sig. Kanske inte som man just tänktsig, men det kan bli riktigt bra ändå. Kanske till och med bättre än man planerat från början.

Mitt glas ser tomt ut just nu.

Då var det dags igen. Jag vet att jag skrev i ett tidigare inläg jag trivdes så bra där jag befann mig just då och att det var bäst att njuta av stunden för att i framtiden skulle jag säkert behöva flytta på mig och flyga vidare.
Nu är vi där. Dags att packa , släpa, lyfta, rensa som så många gånger förr.
Det känns hmm ok faktiskt. Konstigt och jobbigt mentalt men helt ok när man väl ställt in sig på det.
Så. Det bär alltså av till världsmetropolen Hallsberg där jag ska bo och leva ett tag. Mitt arbete, ja det ligger i Stockholm. Behöver jag  nämna att jag kommer vara mer än lovligt trött på veckorna. Jag försöker upprepa alla de positiva mantran som man hör dagligen till höger och vänster. Se det från den ljusa sidan! Glaset är alltid halvfullt! Man kan bara man vill och fånga dagen! Jo....så är det ju...eller vad fan... vem försöker jag lura? Just nu känns glaset fruktansvärt tomt.

Smyger runt lite.

Strosar run lite bakom kulisserna för att se om jag kanske skulle börja skriva igen...det kliar i fingrarna ...jag återkommer.